josefin - josie

Jag har aldrig varit med om så många känslor på samma gång. Det gör så ont, hjärtat värker. Jag vill inte åka hem. Jag vill inte lämna.  Jag tänker på min släkt och mina vänner i Sverige. Jag vill krama om dom. Det kanske inte blir så farligt att åka hem ändå. Jag ser på M när han somnar brevid mig med armen över mig när det är tupplurs-dags, som att han vill att jag ska ligga kvar där brevid honom. Jag vill inte ta mig loss för att gå ner utan jag vill ligga kvar. Jag är glad att träffa den nya aupairen som kommer nu på fredag men samtidigt vet jag vad det innebär. Och det gör ont. Kanske var det lite läskigt att lämna Sverige för två år sen, att lämna det trygga och det som man kände till. Men att komma tillbaka är ännu läskigare. Jag är inte samma jag. Jag är inte den jag var då. Och det skrämmer mig att tänka på mig på något annat sätt än som jag är nu. Kanske är det inte ens så stor skillnad, men det känns så. Jag försöker att inte gråta för att det är över. Jag försöker att le för allt det som varit. Men just nu är tårar allt som finns så fort jag har en minut över att tänka. Känslobomb. Exploderar mellan varven. Försöker njuta av varje sekund. Jag grät mig till sömns igår. 25år och gråter sig till sömns? Är det normalt? Jag skäms inte ens för att tala om det. Det här gör för ont för att inte gråta. Det gör riktigt, riktigt ont. Och samtidigt som allt gör såhär ont så är jag också glad att jag faktiskt snart får krama er alla där borta på andra sidan Atlanten. För ja, jag saknar er. Mer än ord kan beskriva. Jag vet ju att jag kommer komma tillbaka hit, besöka så ofta pengarna tillåter. Men att inte ha barnen nära, varje dag, är just nu bara obegripligt. Allt är obegripligt och läskigt. Nervöst och spännande. Ledsamt och pirrigt. Tänk om jag inte kommer trivas i Sthlm? Tänk om nya kollegorna inte gillar mig? Tänk om det kör ihop sig med boendet? Tänk om, tänk om, tänk om... Jag är inte redo. Jag är redo. Jag klarar inte det här. Klart jag klarar det här! Jag ser inte fram emot dagen så hjärtat på riktigt kommer slitas ut, dagen då jag på riktigt måste säga hejdå. Dagen då planet lyfter. Även om det är ett på återseende. Men jag ser fram emot dagen då jag ser era ansikten där hemma i Sverige, och då tårarna som rinner ner för mina kinder är av glädje att se er istället för smärtan av att lämna den här familjen och de här vännerna. Det gör så fruktansvärt ont. Jag längtar efter kramarna. Jag längtar efter nya äventyr. Det är skrämmande. Det är jobbigt. Men jag försöker att ta en dag i taget. Det blir nog bra. Känslobomb.