josefin - josie

Jag ska ta det från början.

När jag var liten började jag i det som då kallades för Nyingscout inom SMU (Svenska Missionskyrkans Ungdom). Eftersom jag inte är från en kristen familj fick jag då för första gången på riktigt höra talas om denne Jesus. Som 7-8 åring är det inte lätt att förstå sig på. Inte är det alltid så lätt att förstå sig på allt som snart 22åring heller, det vill jag bara säga på en gång. Jag kan inte heller säga att jag direkt minns något av det som sas där och så, för så många år sen i en soffa i missionskyrkan i Köla. Men nyingscout var roligt och jag fortsatte med det och blev så småningom scout. Jag vet att jag ofta hade svårt att sitta still när det var dags för den där andakten efter en hel kväll men lek och stoj och eftersom vissa kompisar ville röra på sig så ville jag det med. Men något intressant fanns det allt, men det som sas.

När jag blev äldre, dvs i början av mina tonårsår, fick jag åka iväg på fler olika sorters läger. Skidläger, tonårläger, man fick bo i tonårsbyn på vanliga scoutläger, ja, man fick helt enkelt vara med om mer. Och ju äldre man blev, desto mer förstod man och desto mer tog man till sig. I alla fall gjorde jag det.
Jag kunde helt plötsligt märka på mig själv att jag tyckte andakterna var mysiga.

För er som känner mig idag men som inte kände mig när jag var 13-14 år kanske detta kan bli lite svårt att tro på. Men, när jag var i den åldern, alltså i början på högstadiet, så svor jag, konstant. Säkert flera fula ord i varje mening. Det var liksom något som hörde till. Visst att jag var en plugghäst och hörde då av ren princip inte till något "coolt gäng", men jag betedde mig språkmässigt nästintill lika illa. För att passa in kanske? Det var ju så alla pratade. Jag gick konfirmation i svenska kyrkan, vilket jag tyckte var ganska segt och tråkigt om jag ska vara ärligt. Men mina vänner var ju där så det fanns ju något roligt i det. Och jag märkte att jag vid vissa frågor som kunde komma från våra konfirmationsledare faktiskt kunde svaren. Detta tack vare scoutledarnas andakter I guess. 
Samma år som jag tog konfirmation åkte jag på ett skidläger. Och där hände det något. Där förstod jag mer, men verkligen inte allt. Och där mådde jag bra av att sitta och lyssna på den ledare som pratade. Jag hade betydligt lättare för att sitta still och faktiskt försöka lyssna helt och fullt och faktiskt försöka förstå. Samma år slutade jag svära. Det var svårt vill jag lova. Speciellt när alla runtomkring en svor så mycket i det vardagliga språket. Men jag klarade det. Jag säger inte att jag aldrig svor efter det, för då skulle jag ljuga för er. Jag "föll tillbaka" i det fula språkbruket en sväng på gymnasiet också, men lyckades även där vända det. Jag svär än idag, men väldigt sällan. Det är inget språk jag kan använda i mitt blivande yrke ändå och för övrigt är det bara fult och brist på ordförråd.

Men, nog om svordomar. Tack vare scout kunde jag lära mig mer om denne Jesus. En person som idag har en betydande roll i mitt liv. Jag förstår verkligen inte allt men jag försöker. Scout, ledarna på scout och som jag kan se det numera (men inte förstod då) även Jesus har lett mig till en gemenskap i form av församlingen. Kyrkan för mig har en stor och betydande roll.
Jag älskar personerna jag har runt omkring mig när jag är i kyrkan. Jag tycker om att göra saker i kyrkan. 
Jag har bestämt mig och jag ska engagera mig ännu mer nu. Jag vill kunna bli den där ledaren som faktiskt sa något som fastnade för 5, 10, 15 år sen på en scoutandakt. Jag vill bli den där förebilden som faktiskt kan våga säga som jag tycker och tänker. Jag vill bli den förebilden som ungdomar som är i de förvirrade tonåren kan komma till och våga fråga eller våga prata med. Jag kommer aldrig ha svar på allt. Men jag vill ändå vara det stödet som kan komma att behövas.

Barn och ungdomar har blivit det som jag vet att jag vill arbeta med, på något sätt. Just nu är jag på väg att bli förskollärare men det är inte det enda jag vill göra. Vad jag mer vill göra vet jag inte än, men jag hoppas kunna komma på det så småningom.

Just nu är jag i det läget att det är dags att ta tag i mig själv, få lite klarhet i hur jag tänker och börja försöka förstå mer av det som sägs. Jag vet att jag behöver denne Jesus att förlita mig på då. Han är som sagt den där extra pappan, den extra vännen, den som alltid har tid att lyssna och den som knasigt nog (och jag säger inte att det alltid är roligt) har rätt i vad som är bäst för mig. Så det är dags att börja lyssna. Och därför skriver jag detta här, på min blogg.

Detta är första gången jag på något vis berättar hur jag ser på Jesus för vissa personer i mitt liv. Min familj tex. De vet att jag är i kyrkan, de vet att jag mår bra där, men vet de hur jag ser på saker och ting? Nej, det tror jag inte de gör. Nu vet de kanske lite mer. Jag hoppas det i alla fall.